Jag har varit på bio i kväll.Såg den nya svenska filmen "Svinalängorna".

Jag ger den halvskapligt betyg.Lite seg kanske.

Det är tidig luciamorgon i en svensk kärnfamilj. Idyllen är total, småflickorna trippar i vrårna fullt utrustade med glitter och saffransbullar. Men det är lugnet före stormen, ska det visa sig. Ett telefonsamtal kastar brutalt tillbaka mamma Leena till en tid – man förstår det blixtsnabbt – som hon ägnat sitt vuxna liv åt att totalt förtränga.

Det är modern som ringer från dödsbädden på ett sjukhus i Ystad. Leena är ett enda stort nej, men maken driver på. Klart att barnen ska träffa den mormor de inte ens visste fanns. Det spelar ingen roll hur Leena protesterar, snart står hela familjen och stampar i tunga vinterkläder i den kalla sjukhusbelysningen.

Det är en grym berättelse om svek, våld, skit, blod och spyor som tar plats på duken, i synnerhet som det trots allt hela tiden finns glimtar av normalitet och hopp i lilla Leenas tillvaro. Den inledande flytten till den nybyggda miljonprogramsförorten Fridhem, de sju kommunala huslimporna utanför lilla Ystad som i folkmun döptes om till Svinalängorna, är en sådan. Äntligen ska det finska invandrarparet, de ärrade krigsbarnen, få göra sitt efterlängtade break från fattigdomen och få till den där fräscha nystarten i sitt nya hemland.

En liten men talande detalj är hur Leenas mamma under en tillfällig nykterhet skaffar en illasittande gammal gympadräkt på loppis till dottern som hon ska använda när hon simtränar. Den duger, tycker hon. Alla andra har riktiga baddräkter i nylon och Leena för stå där med skammen.

Det finns en försoningstanke i filmen, vilket kanske kan vara skönt att veta. Men den är heller knappast lättköpt. När modern ligger och dör försöker hon få med sig den vuxna dottern i en illusion om sin stora kärlek till den döda pappan och ”att de ändå hade haft roligt med alla sina fester”. ”Nej”, säger Leena bara. Det var aldrig roligt, barnen fick betala priset och mamman slutar dessutom aldrig svika. Det är så hemskt. Men Leena har i alla fall lyckats försona sig med sin eländiga barndom, vilket är stort och dessutom så fint gestaltat i scenen där hon och hennes yngre jag – att Rapace och Blad plötsligt är så lika är väldigt rörande – ler mot varandra stående sida vid sida på bassängkanten

Tänkvärda ord:

Fånga dagen-om framtiden vet vi inget.